Jag vet hur vardagen ser ut och vad som krävs för att industrin ska vara konkurrenskraftig. För mig spelar det faktiskt stor roll när jobbet fungerar och man hjälper varandra. Sedan har jag ett liv utanför politiken. För mig är det viktigt att vara ute i naturen och umgås med familj och vänner.
Jag trivs där jag bor. Här tar människor ansvar, jobbar hårt och får vardagen att fungera. Men kommunen kan inte bära hela ansvaret själva – staten måste börja ta sitt.
Det gör mig upprörd när människor ställs mot varandra istället för att fokus läggs på att lösa problemen.
Sveriges industriorter är ryggraden i landets ekonomi och därför är det på tiden att det görs större investeringar på utbildning och unga som leder till fler jobb..
De som tjänar mest har fått stora skattesänkningar medan vi som varje dag kämpar på ofta glöms bort. Jag kandiderar för att politiken ska fungera för vanliga människor där jag bor. Något som oroar mig särskilt mycket är att samhällsservice som skola, vård, omsorg fortsätter försämras. Trots att det ofta är vi arbetare som får ta smällen pratas det sällan om vår trygghet. Extra viktigt för mig är att vi som arbetat ett långt arbetsliv får en rejäl pension. De senaste åren har varit tuffa, inte minst för de av oss som måste göra jobbet på plats och inte kan jobba hemifrån. Den gröna omställningen har bromsat in. Det påverkar både nya industrijobb och vem som ska betala när klimatmålen inte nås. Men det borde inte vara din och min plånbok som står för omställningen. Jag tycker faktiskt att ansvaret borde ligga mer på arbetsgivarna.
Det är tydligt att högerregeringens politik inte gynnar vanliga människor. Välfärden har blivit sämre och orättvisorna större. Vi industriarbetare kräver mer av Sverige.