Jag förstår hur vardagen påverkar oss alla där scheman, bemanning och tempo påverkar vår hälsa. För mig spelar det stor roll när man ser resultat av ett gemensamt ansvar. Sedan har jag ett liv utanför politiken. För mig är det viktigt att vara ute i naturen, promenera, ha tid att leka med barnen, umgås med familj och vänner, träna och röra på mig.
Samhällsservicen räcker inte till. Det är brist på resurser och framförallt saknas det ett politiskt ledarskap som vågar ta ansvar.
Det gör mig upprörd när arbetsmiljöproblem ignoreras tills någon skadas eller blir sjuk.
Sveriges industriorter är ryggraden i landets ekonomi och därför är det på tiden att det görs större investeringar på utbildning och unga som leder till fler jobb.
De som tjänar mest har fått stora skattesänkningar medan vi som varje dag kämpar på ofta glöms bort. Jag kandiderar för att politiken ska fungera för vanliga människor där jag bor. Något som oroar mig särskilt mycket är att samhällsservice som skola, vård, omsorg fortsätter försämras. Trots att det ofta är vi arbetare som får ta smällen pratas det sällan om vår trygghet. Extra viktigt för mig är att arbetsmiljön förbättras och att antal skyddsombud ökar. De senaste åren har varit tuffa, inte minst för de av oss som har barn. Den gröna omställningen har bromsat in. Det påverkar både nya industrijobb och vem som ska betala när klimatmålen inte nås. Men det borde inte vara din och min plånbok som står för omställningen. Jag tycker faktiskt att ansvaret borde ligga mer på regeringen och riksdagen.
Det är tydligt att högerregeringens politik inte gynnar vanliga människor. Välfärden har blivit sämre och orättvisorna större. Vi industriarbetare kräver mer av Sverige.