Jag vet hur vardagen ser ut och vad som händer när trygghetssystem inte fungerar. För mig spelar det faktiskt stor roll när jobbet fungerar och man hjälper varandra. Sedan har jag ett liv utanför politiken. För mig är det viktigt umgås med familjen samt att ta en grogg med vänner, köra hoj, renovera, bygga eller fixa, pyssla med allt som har en motor och engagera mig i föreningslivet.
Jag trivs där jag bor. Här tar människor ansvar, jobbar hårt och får vardagen att fungera. Men kommunen kan inte bära hela ansvaret själva – staten måste börja ta sitt.
Det gör mig upprörd när beslut tas utan att man lyssnar på dem som gör jobbet.
Sveriges industriorter är ryggraden i landets ekonomi och därför är det på tiden att det görs större investeringar på utbildning och unga som leder till fler jobb.
De som tjänar mest har fått stora skattesänkningar medan vi som varje dag kämpar på ofta glöms bort. Jag kandiderar för att politiken ska fungera för vanliga människor där jag bor. Något som oroar mig särskilt mycket är att fler och fler blir av med jobbet. Trots att det ofta är vi arbetare som får ta smällen pratas det sällan om vår trygghet. Extra viktigt för mig är att vi får en a-kassa värd namnet. De senaste åren har varit tuffa, inte minst för de av oss som är arbetslösa eller sjukskrivna. Den gröna omställningen har bromsat in. Det påverkar både nya industrijobb och vem som ska betala när klimatmålen inte nås. Men det borde inte vara din och min plånbok som står för omställningen. Jag tycker faktiskt att ansvaret borde ligga mer på regeringen och riksdagen.
Det är tydligt att högerregeringens politik inte gynnar vanliga människor. Välfärden har blivit sämre och orättvisorna större. Vi industriarbetare kräver mer av Sverige.