Jag vet hur vardagen ser ut och hur scheman, bemanning och tempo påverkar hälsan. För mig spelar det faktiskt stor roll när jobbet fungerar och man hjälper varandra. Sedan har jag ett liv utanför politiken. För mig är det viktigt att promenera, ta en öl med vänner, umgås med familj och vänner och träna och röra på mig.
Vår kommun är full av kompetens och vilja men idag tas den inte alltid tillvara. Det behöver bli tydligare prioriteringar på vad som leder till fler jobb.
Det gör mig upprörd när människor som jobbat hela livet ändå inte kan känna trygghet.
Sveriges industriorter är ryggraden i landets ekonomi och därför är det på tiden att det görs större investeringar på utbildning och unga som leder till fler jobb..
De som tjänar mest har fått stora skattesänkningar medan vi som varje dag kämpar på ofta glöms bort. Jag kandiderar för att politiken ska fungera för vanliga människor där jag bor. Något som oroar mig särskilt mycket är att vi som sliter ut oss inte har råd att vara hemma när vi är sjuka. Trots att det ofta är vi arbetare som får ta smällen pratas det sällan om vår trygghet. Extra viktigt för mig är att vi som arbetat ett långt arbetsliv får en rejäl pension. De senaste åren har varit tuffa, inte minst för de av oss som måste göra jobbet på plats och inte kan jobba hemifrån. Den gröna omställningen har bromsat in. Det påverkar både nya industrijobb och vem som ska betala när klimatmålen inte nås. Men det borde inte vara din och min plånbok som står för omställningen. Jag tycker faktiskt att ansvaret borde ligga mer på regeringen och riksdagen.
Det är tydligt att högerregeringens politik inte gynnar vanliga människor. Välfärden har blivit sämre och orättvisorna större. Vi industriarbetare kräver mer av Sverige.