Jag vet hur vardagen ser ut och vad som händer när trygghetssystem inte fungerar. För mig spelar det faktiskt stor roll när man ser resultat av gemensamt ansvar. Sedan har jag ett liv utanför politiken. För mig är det viktigt att ha tid att leka med barnen, fixa hemma och engagera mig i föreningslivet.
Finns mycket som fungerar, men välfärden är hårt pressad. Det handlar i grunden om lokala prioriteringar som behöver göras annorlunda.
Det gör mig upprörd när människor ställs mot varandra istället för att fokus läggs på att lösa problemen.
Sveriges industriorter är ryggraden i landets ekonomi och därför är det på tiden att det görs större investeringar i infrastruktur och på transporter..
De som tjänar mest har fått stora skattesänkningar medan vi som varje dag kämpar på ofta glöms bort. Jag kandiderar för att politiken ska fungera för vanliga människor där jag bor. Något som oroar mig särskilt mycket är att samhällsservice som skola, vård, omsorg fortsätter försämras. Trots att det ofta är vi arbetare som får ta smällen pratas det sällan om vår trygghet. Extra viktigt för mig är att det blir fler kollegor på jobbet. De senaste åren har varit tuffa, inte minst för de av oss som är arbetslösa eller sjukskrivna. Den gröna omställningen har bromsat in. Det påverkar både nya industrijobb och vem som ska betala när klimatmålen inte nås. Men det borde inte vara din och min plånbok som står för omställningen. Jag tycker faktiskt att ansvaret borde ligga mer på arbetsgivarna.
Det är tydligt att högerregeringens politik inte gynnar vanliga människor. Välfärden har blivit sämre och orättvisorna större. Vi industriarbetare kräver mer av Sverige.