Jag vet hur vardagen ser ut och hur omställning faktiskt funkar (eller inte funkar). För mig spelar det faktiskt stor roll när man ser resultat av gemensamt ansvar. Sedan har jag ett liv utanför politiken. För mig är det viktigt att promenera, komma iväg på resor, ta en öl med vänner, umgås med familj och vänner, ägna mig åt min favorithobby, renovera, bygga eller fixa och engagera mig i föreningslivet.
Här finns kunskap, arbete och vilja att bygga framtiden. Men när staten bromsar investeringar och trygghet drabbar det oss lokalt. Det är inte rimligt.
Det gör mig upprörd när arbetsmiljöproblem ignoreras tills någon skadas eller blir sjuk.
Sveriges industriorter är ryggraden i landets ekonomi och därför är det på tiden att det görs större investeringar på utbildning och unga som leder till fler jobb..
De som tjänar mest har fått stora skattesänkningar medan vi som varje dag kämpar på ofta glöms bort. Jag kandiderar för att politiken ska fungera för vanliga människor där jag bor. Något som oroar mig särskilt mycket är att många av oss industriarbetare inte orkar jobba fram till pension. Trots att det ofta är vi arbetare som får ta smällen pratas det sällan om vår trygghet. Extra viktigt för mig är att vi som arbetat ett långt arbetsliv får en rejäl pension. De senaste åren har varit tuffa, inte minst för de av oss som måste göra jobbet på plats och inte kan jobba hemifrån. Den gröna omställningen har bromsat in. Det påverkar både nya industrijobb och vem som ska betala när klimatmålen inte nås. Men det borde inte vara din och min plånbok som står för omställningen. Jag tycker faktiskt att ansvaret borde ligga mer på regeringen och riksdagen.
Det är tydligt att högerregeringens politik inte gynnar vanliga människor. Välfärden har blivit sämre och orättvisorna större. Vi industriarbetare kräver mer av Sverige.