Jag vet hur vardagen ser ut och vad som händer när trygghetssystem inte fungerar. För mig spelar det stor roll när jobbet fungerar och man hjälper varandra. Jag har ett stort engagemang inom fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet. Men det finns också ett liv utanför facket och politiken. För mig är det viktigt att kunna koppla av med en bra bok eller att ta en öl med vänner.
Finns en del saker som fungerar, men välfärden är hårt pressad. Och inte minst dem som jobbar inom välfärden känner av detta. Det handlar i grunden om lokala prioriteringar som behöver göras annorlunda.
Det gör mig upprörd när människor som jobbat hela livet ändå inte kan känna trygghet.
Sveriges industriorter är ryggraden i landets ekonomi och därför är det på tiden att det görs större investeringar på samhällsservice där vi bor.
De som tjänar mest har fått stora skattesänkningar medan vi som varje dag kämpar på ofta glöms bort. Jag kandiderar för att politiken ska fungera för vanliga människor där jag bor. Något som oroar mig särskilt mycket är att samhällsservice som skola, vård, omsorg fortsätter försämras. Trots att det ofta är vi arbetare som får ta smällen pratas det sällan om vår trygghet. Extra viktigt för mig är att våra trygghetssystem inte får fortsätta att nedmonteras och vi som arbetat ett långt arbetsliv får en rejäl pension. De senaste åren har varit tuffa, inte minst för de av oss som är arbetslösa eller sjukskrivna. Den gröna omställningen har bromsat in. Det påverkar både nya industrijobb och vem som ska betala när klimatmålen inte nås. Men det borde inte vara din och min plånbok som står för omställningen. Jag tycker faktiskt att ansvaret borde ligga mer på regeringen och riksdagen.
Det är tydligt att högerregeringens politik inte gynnar vanliga människor. Välfärden har blivit sämre och orättvisorna större. Vi industriarbetare kräver mer av Sverige.