Jag har förståelse för hur många människors vardag ser ut och hur livssituationen, arbetsförhållanden och tempo kan påverka hälsan. För mig spelar det stor roll att jobben fungerar och att man hjälper varandra för en bättre arbetsmiljö. Tillsammans kan vi hjälpas åt att forma ett starkt samhälle, trygga arbetsplatser och ett rikt föreningsliv. Och det är därför jag engagerar mig i politik, fackliga frågor och i det ideella föreningslivet.
Finns mycket som fungerar, men välfärden är hårt pressad. Det handlar i grunden om prioriteringar som behöver göras annorlunda.
Det gör mig upprörd när beslut tas utan att man lyssnar på dem som gör jobbet.
Sveriges industriorter är ryggraden i landets ekonomi och därför är det på tiden att det görs större investeringar på industritekniska utbildningar som leder till fler jobb.
De som tjänar mest har fått stora skattesänkningar medan arbetare som varje dag kämpar på ofta glöms bort. Jag kandiderar för att politiken ska fungera för vanliga människor där jag bor. Något som oroar mig särskilt mycket är att samhällsservice som skola, vård, omsorg fortsätter försämras. Trots att det ofta är vi arbetare som får ta smällen pratas det sällan om vår trygghet. Extra viktigt för mig är att karensavdraget avskaffas. De senaste åren har varit tuffa, inte minst för de av oss som måste göra jobbet på plats och inte kan jobba hemifrån. Den gröna omställningen har tyvärr bromsat in. Det påverkar både nya industrijobb och vem som ska betala när klimatmålen inte nås. Men det borde inte vara din och min plånbok som står för omställningen. Jag tycker EU borde satsa mer för att säkerställa omställningen.
Det är tydligt att högerregeringens politik inte gynnar vanliga människor. Välfärden har blivit sämre och orättvisorna större. Vi industriarbetare kräver mer av Sverige.