Hur vardagen ser ut känner jag väl till och vad som händer när trygghetssystem inte fungerar. För mig spelar det stor roll när man ser resultat av gemensamt ansvar. Utanför facket och politiken är det redigt att umgås med familj och vänner, dricka en god öl, ägna mig åt hantverk, bygga, svarva, fota, osv. Och inte minst engagera sig i föreningslivet.
Kommunen är full av kompetens och vilja, vilket vi använder till att få fart på befolkningsutvecklingen, skapa förutsättningar för fler arbetstillfällen och rusta hela Kalix för framtiden.
Idag är en livstid i arbete ingen garant för trygghet när behovet tränger sig på. Det är en djup orättvisa att efter lojalt ha gjort sin plikt, bli mött av den kalla handen när man frågar efter sin rätt. Det kan vi gemensamt ändra på.
Industrin bygger Sveriges ekonomi och det krävs helt klart investeringar i samhällsservice och infrastruktur där vi bor.
De som äger mest har fått enorma ansvarslättnader medan de som varje dag arbetar för att hjulen ska snurra och räkningarna betalas glömts bort. Jag kandiderar för att politiken ska verka för vanligt folk. Oroande är att många av oss arbetare inte orkar jobba fram till pensionen. Trots att arbetare får ta smällarna av ansvarslösa beslut, pratas det sällan om vår trygghet. Vi måste få till en A-kassa som värnar Sveriges mest värdefulla resurs: människorna. Men de senaste åren har varit tuffa, särskillt för de av oss som är arbetslösa eller sjukskrivna. Omställningen och utvecklingen av industrin har tyvärr bromsats in, vilket givetvis påverkar både nya jobb men även vem som får betala när klimatmål inte nås eller när svensk export inte tillåts leverera. Det ska inte vara din eller min plånbok som ska belastas för allt detta. Inte heller våra samveten. Det är helt orimligt. Ansvaret ligger hos regering och riksdag- där finns beslutandemakten.
Det är tydligt att högerregeringens politik inte gynnar vanliga människor. Välfärden har blivit sämre och orättvisorna större. Vi industriarbetare kräver mer av Sverige.