Jag vet hur vardagen ser ut och hur dåliga beslut slår i vardagen – inte i teorin. För mig spelar det faktiskt stor roll när jobbet fungerar och man hjälper varandra. Sedan har jag ett liv utanför politiken. För mig är det viktigt att promenera, ha tid att leka med barnen, umgås med familj och vänner, träna och röra på mig, odla och fixa i trädgården och engagera mig i föreningslivet.
Många känner en otrygghet och även om mycket kan skyllas på regeringen finns det mycket mer som går att göra lokalt.
Det gör mig upprörd när arbetsmiljöproblem ignoreras tills någon skadas eller blir sjuk.
Sveriges industriorter är ryggraden i landets ekonomi och därför är det på tiden att det görs större investeringar i infrastruktur och på transporter..
De som tjänar mest har fått stora skattesänkningar medan vi som varje dag kämpar på ofta glöms bort. Jag kandiderar för att politiken ska fungera för vanliga människor där jag bor. Något som oroar mig särskilt mycket är att många av oss industriarbetare inte orkar jobba fram till pension. Trots att det ofta är vi arbetare som får ta smällen pratas det sällan om vår trygghet. Extra viktigt för mig är att vi får en a-kassa värd namnet. De senaste åren har varit tuffa, inte minst för de av oss som är arbetslösa eller sjukskrivna. Den gröna omställningen har bromsat in. Det påverkar både nya industrijobb och vem som ska betala när klimatmålen inte nås. Men det borde inte vara din och min plånbok som står för omställningen. Jag tycker faktiskt att ansvaret borde ligga mer på arbetsgivarna.
Det är tydligt att högerregeringens politik inte gynnar vanliga människor. Välfärden har blivit sämre och orättvisorna större. Vi industriarbetare kräver mer av Sverige.