Jag vet hur vardagen ser ut och vad som krävs för att industrin ska vara konkurrenskraftig. För mig spelar det faktiskt stor roll när unga får en schysst start i arbetslivet. Sedan har jag ett liv utanför politiken. För mig är det viktigt att promenera, titta på tv-serier, koppla av med en bra bok, lägga tid på hantverk och umgås med familj och vänner.
Samhällsservicen räcker inte till. Det är brist på resurser och framförallt saknas det ett politiskt ledarskap som vågar ta ansvar.
Det gör mig upprörd när människor ställs mot varandra, speciellt när de som inte kan eller får arbeta ställs mot de som kan. Kampen ska vara mot de som gör det omöjligt att inkluderas i arbetsmarknaden och de som lägger skam på sjuka.
Sveriges industriorter är ryggraden i landets ekonomi och därför är det på tiden att det görs större investeringar på samhällsservice där vi bor. För arbetare och deras familjer behöver samhällsservicen.
De som tjänar mest har fått stora skattesänkningar medan vi som varje dag kämpar på ofta glöms bort. Jag kandiderar för att politiken ska fungera för vanliga människor där jag bor. Något som oroar mig särskilt mycket är att priserna fortsätter stiga och pressar privatekonomin. Trots att det ofta är vi arbetare som får ta smällen pratas det sällan om vår trygghet. Extra viktigt för mig är att karensavdraget avskaffas. De senaste åren har varit tuffa, inte minst för de av oss som bor på mindre orter. Den gröna omställningen har bromsat in. Det påverkar både nya industrijobb och vem som ska betala när klimatmålen inte nås? Men det borde inte vara din och min plånbok som står för omställningen. Jag tycker faktiskt att ansvaret ska ligga på regeringen och riksdagen att ge företagen de resurser omställningen kräver.
Det är tydligt att högerregeringens politik inte gynnar vanliga människor. Välfärden har blivit sämre och orättvisorna större. Vi industriarbetare kräver mer av Sverige.