Jag är inte politiker på heltid – jag är en människa som lever i den verklighet besluten rör. För mig är politik inte teori, det är de beslut som avgör om unga får en ärlig chans på arbetsmarknaden eller om vardagen går ihop för oss vanliga löntagare. När jag inte jobbar eller engagerar mig politiskt försöker jag hitta balansen i livet och njuta av lugna kvällar, helger och ibland spela spel. Det är i de lugna stunderna jag påminns om vad vi faktiskt kämpar för: en trygg och rogivande fritid för alla.
Viktigt där jag bor:
Trygghet ska inte vara beroende av postnummer. I min närhet ser jag hur kommunen kämpar, men de kan inte trolla med knäna när staten skär ner. Det är dags att ansvaret lyfts dit det hör hemma – till regeringen. Vi behöver en nationell politik som backar upp lokalsamhället, inte lämnar oss i sticket.
Gör mig upprörd:
Jag blir genuint arg när människor ställs mot varandra. Det är en farlig och lat väg att gå. Istället för att peka finger borde vi lägga all energi på att faktiskt lösa de problem som skaver i människors vardag.
Stora utmaningar jag ser:
Våra industriorter är ryggraden i Sveriges ekonomi, men de tas ofta för givna. För att säkra framtiden krävs rejäla investeringar i utbildning och satsningar på unga. Det är så vi skapar nästa generations jobb och håller Sverige konkurrenskraftigt.
Varför jag kandiderar
Under de senaste åren har klyftorna ökat. De som redan har mest har fått stora skattesänkningar, medan vi som kämpar på varje dag ofta glöms bort. Jag kandiderar för att politiken ska fungera för vanliga människor – för oss arbetare som tar smällen när skola, vård och omsorg monteras ned. Mina tre prioriterade frågor: Rättvis omställning: Den gröna omställningen får inte ske på bekostnad av din och min plånbok. Ansvaret för klimatet ligger på regeringen och riksdagen, inte på den enskilda individens levnadskostnader. Livslångt lärande: Det ska vara lättare att vidareutbilda sig och byta karriär mitt i livet. Vi behöver trygghet i förändring. Stärkt välfärd: Ingen ska behöva oroa sig för att bli sjuk eller arbetslös. Vi måste prata mer om arbetares trygghet och se till att samhällsservicen finns där när vi behöver den. Det är dags för en politik som ser hela Sverige och sätter människan före marknaden.
Vad jag kräver
Det är tydligt att högerregeringens politik inte gynnar vanliga
människor. Välfärden har blivit sämre och orättvisorna större. Vi
industriarbetare kräver mer av Sverige.
Karensavdraget avskaffas
Karensavdraget fungerar som en straffavgift för oss som får Sverige
att funka – det kan kosta tusentals kronor på lönen.
Fler än hälften av alla arbetare har gått sjuk till jobbet på grund av
karensavdraget. Samtidigt kan många andra jobba hemifrån utan att
förlora en krona.
Sverige är det enda landet i Norden som har kvar avdraget men
regeringen och SD vägrar ta bort det.
Fler industrijobb
100 000 fler är arbetslösa sedan regeringen tillträdde, det är
katastrof.
Infrastrukturen håller inte måttet, elen är för dyr och kommunerna får
för dåligt stöd av staten.
Trots rekordstort intresse för gröna industrijobb har regeringen
skurit ned klimatstödet med 80 procent.
En rejäl pension
Arbetare lever kortare än tjänstemän, och skillnaden ökar när
klyftorna blir större. Ingen ska själv behöva betala priset för ett
slitsamt arbetsliv.
Varannan industriarbetare tror sig inte orka fram till pensionsåldern,
och allt fler tvingas gå i pension i förtid.
Det är billigare att göra pensionssystemet rättvist än vad regeringens
skattesänkningar kostar.
