Det är abetarklassen som bestämmer, vi är fler och får landet att fungera. Chefer och VD:ar har fått på tok för stor del utav kakan nu är det nog. Jag vet hur vardagen ser ut och hur scheman, bemanning och tempo påverkar hälsan. För mig spelar det faktiskt stor roll när unga får en schysst start i arbetslivet. Sedan har jag ett liv utanför politiken. För mig är det viktigt att vara ute i naturen, ha tid att leka med barnen, umgås med familj och vänner och fixa hemma.
Vår kommun är full av kompetens och vilja men idag tas den inte alltid tillvara. Det behöver bli tydligare prioriteringar på vad som leder till fler jobb.
Det gör mig upprörd när människor som jobbat hela livet ändå inte kan känna trygghet.
Sveriges industriorter är ryggraden i landets ekonomi och därför är det på tiden att det görs större investeringar på utbildning och unga som leder till fler jobb..
De som tjänar mest har fått stora skattesänkningar medan vi som varje dag kämpar på ofta glöms bort. Jag kandiderar för att politiken ska fungera för vanliga människor där jag bor. Något som oroar mig särskilt mycket är att vi som sliter ut oss inte har råd att vara hemma när vi är sjuka. Trots att det ofta är vi arbetare som får ta smällen pratas det sällan om vår trygghet. Extra viktigt för mig är att det blir fler kollegor på jobbet. De senaste åren har varit tuffa, inte minst för de av oss som bor på mindre orter. Den gröna omställningen har bromsat in. Det påverkar både nya industrijobb och vem som ska betala när klimatmålen inte nås. Men det borde inte vara din och min plånbok som står för omställningen. Jag tycker faktiskt att ansvaret borde ligga mer på arbetsgivarna.
Det är tydligt att högerregeringens politik inte gynnar vanliga människor. Välfärden har blivit sämre och orättvisorna större. Vi industriarbetare kräver mer av Sverige.