Jag vet hur vardagen ser ut och vad som krävs för att industrin ska vara konkurrenskraftig. För mig spelar det faktiskt stor roll när rättvisa beslut faktiskt gör skillnad. Sedan har jag ett liv utanför politiken. För mig är det viktigt att promenera, koppla av med en bra bok, komma iväg på resor, träna och röra på mig och engagera mig i föreningslivet.
Samhällsservicen räcker inte till. Det är brist på resurser och framförallt saknas det ett politiskt ledarskap som vågar ta ansvar.
Det gör mig upprörd när beslut tas utan att man lyssnar på dem som gör jobbet.
Sveriges industriorter är ryggraden i landets ekonomi och därför är det på tiden att det görs större investeringar på utbildning och unga som leder till fler jobb..
De som tjänar mest har fått stora skattesänkningar medan vi som varje dag kämpar på ofta glöms bort. Jag kandiderar för att politiken ska fungera för vanliga människor där jag bor. Något som oroar mig särskilt mycket är att samhällsservice som skola, vård, omsorg fortsätter försämras. Trots att det ofta är vi arbetare som får ta smällen pratas det sällan om vår trygghet. Extra viktigt för mig är att vi får en a-kassa värd namnet. De senaste åren har varit tuffa, inte minst för de av oss som är arbetslösa eller sjukskrivna. Den gröna omställningen har bromsat in. Det påverkar både nya industrijobb och vem som ska betala när klimatmålen inte nås. Men det borde inte vara din och min plånbok som står för omställningen. Jag tycker faktiskt att ansvaret borde ligga mer på EU.
Det är tydligt att högerregeringens politik inte gynnar vanliga människor. Välfärden har blivit sämre och orättvisorna större. Vi industriarbetare kräver mer av Sverige.