Jag vet hur vardagen ser ut och vad som händer när trygghetssystem inte fungerar. För mig spelar det faktiskt stor roll när unga får en schysst start i arbetslivet. Sedan har jag ett liv utanför politiken. För mig är det viktigt att vara ute i naturen, gå ut med hunden och träna och röra på mig.
Oavsett var man bor ska tryggheten fungera. Kommunen gör mycket, men kan inte kompensera för statliga nedskärningar. Försämringar i A-kassan och en för dålig sjukförsäkring flyttar bara kostnad till kommunens redan ansträngda ekonomi.
Det gör mig upprörd när människor ställs mot varandra istället för att fokus läggs på att lösa problemen.
Sveriges industriorter är ryggraden i landets ekonomi och därför är det nödvändigt att det görs investeringar i utbildning, infrastruktur och miljövänlig energiförsörjning.
De som tjänar mest har fått stora skattesänkningar medan de som varje dag kämpar på ofta glöms bort. Jag kandiderar för att politiken ska fungera för vanliga människor där jag bor. Något som gör mig förbannad är att hjältarna som gick till jobbet och "skulle applåderas" under pandemin ska drabbas av karens om de blir sjuka. Djupt orättvist när de som kan jobba hemifrån inte alls drabbas. Trots att det ofta är vi arbetare som får ta smällen pratas det sällan om vår trygghet. Extra viktigt för mig är att vi får en a-kassa värd namnet. De senaste åren har varit tuffa, inte minst för de av oss som är arbetslösa eller sjukskrivna. Den gröna omställningen har bromsat in. Det påverkar både nya industrijobben och vem som ska betala när klimatmålen inte nås. Vi måste få en regering som åter sätter de nya jobben i fokus. Etableras de inte här så blir det något annat lands vinst. Vi har inte råd att se på när investeringar sker i andra länder.
Det är tydligt att högerregeringens politik inte gynnar vanliga människor. Välfärden har blivit sämre och orättvisorna större. Vi industriarbetare kräver mer av Sverige.