Jag vet hur vardagen ser ut och vad som händer när trygghetssystem inte fungerar. För mig spelar det faktiskt stor roll när unga får en schysst start i arbetslivet. Sedan har jag ett liv utanför politiken. För mig är det viktigt att vara ute i naturen, jaga, komma iväg på resor, ta en öl med vänner, ägna mig åt min favorithobby, renovera, bygga eller fixa och engagera mig i föreningslivet.
I min kommun ställer man upp för varandra. Det finns en stark vilja att få saker att fungera, även när resurserna är små. Därför krävs en stat som gör mer, inte mindre.
Det gör mig upprörd när arbetsmiljöproblem ignoreras tills någon skadas eller blir sjuk.
Sveriges industriorter är ryggraden i landets ekonomi och därför är det på tiden att det görs större investeringar i industrin.
De som tjänar mest har fått stora skattesänkningar medan vi som varje dag kämpar på ofta glöms bort. Jag kandiderar för att politiken ska fungera för vanliga människor där jag bor. Något som oroar mig särskilt mycket är att samhällsservice som skola, vård, omsorg fortsätter försämras. Trots att det ofta är vi arbetare som får ta smällen pratas det sällan om vår trygghet. Extra viktigt för mig är att vi får en a-kassa värd namnet. De senaste åren har varit tuffa, inte minst för de av oss som är arbetslösa eller sjukskrivna. Den gröna omställningen har bromsat in. Det påverkar både nya industrijobb och vem som ska betala när klimatmålen inte nås. Men det borde inte vara din och min plånbok som står för omställningen. Jag tycker faktiskt att ansvaret borde ligga mer på regeringen och riksdagen.
Det är tydligt att högerregeringens politik inte gynnar vanliga människor. Välfärden har blivit sämre och orättvisorna större. Vi industriarbetare kräver mer av Sverige.