Jag vet hur vardagen ser ut och vad som krävs för att industrin ska vara konkurrenskraftig. För mig spelar det faktiskt stor roll när unga får en schysst start i arbetslivet. Sedan har jag ett liv utanför politiken. För mig är det viktigt att träna och röra på mig samt ägna mig åt min stora passion kitesurfin.
Här finns kunskap, arbete och vilja att bygga framtiden. Men alla får inte schansen. När staten bromsar investeringar och skär ner på tryggheten drabbar det oss lokalt. Det är inte rimligt.
Det gör mig upprörd när människor och grupper ställs mot varandra. När svaret alltid är att det är någon annans fel lyckas vi sällan se grundproblemen.
Sveriges industriorter är ryggraden i landets ekonomi och därför är det på tiden att det görs större investeringar i infrastruktur och på transporter. Utan dessa sattsningar blir det svårt för svenska företag att lyckas.
De som tjänar mest har fått stora skattesänkningar medan vi som varje dag kämpar på ofta glöms bort. Jag kandiderar för att politiken ska fungera för vanliga människor där jag bor. Något som oroar mig särskilt mycket är att samhällsservice som skola, vård, omsorg fortsätter försämras. Trots att det ofta är vi arbetare som får ta smällen pratas det sällan om vår trygghet. Extra viktigt för mig är att vi får en a-kassa värd namnet. Det är lika viktigt för de som har jobb som för de i arbetslöshet. De senaste åren har varit tuffa, inte minst för de av oss som är arbetslösa eller sjukskrivna. Den gröna omställningen har bromsat in. Det påverkar både nya industrijobb och vem som ska betala när klimatmålen inte nås. Men det borde inte vara din och min plånbok som står för omställningen. Jag tycker faktiskt att ansvaret borde ligga mer på regeringen och riksdagen som nu är totalt passiv.
Det är tydligt att högerregeringens politik inte gynnar vanliga människor. Välfärden har blivit sämre och orättvisorna större. Vi industriarbetare kräver mer av Sverige.