Mikael Andersson

Kommun: Helsingborg

Kandiderar till: Riksdag och kommun för Socialdemokraterna

Yrke: IF Metall Sydvästra Skåne, Ombudsman

Avdelning: 51 Sydvästra Skåne

Ålder: 54

Kort om mig

Jag vet hur verkligheten ser ut för vanligt folk, och jag vet hur hårt högerpolitik och dåliga beslut drabbar arbetarfamiljer i deras vardag – det är ingen lek för mig. För mig är politik att göra skillnad på riktigt, och det blir som bäst när vi tar ett gemensamt ansvar och bygger välfärden starkare tillsammans. Men politik är inte allt. Utanför de politiska mötena är jag en helt vanlig människa som hämtar kraft i den svenska naturen, älskar att arbeta med händerna och värdesätter den ovärderliga tiden med barnbarnen och familjen. För mig är det självklart att också bidra till gemenskapen utanför politiken, och mitt hjärta slår hårt för det lokala föreningslivet och folkrörelsen.

Viktigt där jag bor:

Vår kommun är full av kompetens och vilja men idag tas den inte alltid tillvara. Det behöver tas beslut som tydligare prioriterar vad som leder till fler jobb. Alla skall vara anställningsbara och motsvara den kompetens arbetsgivarna behöver. Ingen skall behöva gå arbetslös.

Gör mig upprörd:

Det gör mig upprörd när beslut tas utan att man lyssnar på dem som gör jobbet. Beslut måste komma underifrån och inkludera alla.

Stora utmaningar jag ser:

Sveriges industriorter är ryggraden i landets ekonomi och därför är det på tiden att det görs större investeringar i infrastruktur och på transporter, samt kollektivtrafik så man kan ta sig till jobbet även på tider och platser som passar arbetare.

Varför jag kandiderar

De som tjänar mest har fått stora skattesänkningar medan vi som varje dag kämpar på ofta glöms bort. Jag kandiderar för att politiken ska fungera för vanliga människor där jag bor. Något som oroar mig särskilt mycket är att fler och fler blir av med jobbet. Trots att det ofta är vi arbetare som får ta smällen pratas det sällan om vår trygghet. Extra viktigt för mig är att tillgången till vidareutbildning förbättras och möjligheterna att byta jobb ökar. De senaste åren har varit tuffa, inte minst för de av oss som är arbetslösa eller sjukskrivna. Den gröna omställningen har bromsat in. Det påverkar både nya industrijobb och vem som ska betala när klimatmålen inte nås. Men det borde inte vara din och min plånbok som står för omställningen. Jag tycker faktiskt att ansvaret borde ligga mer på arbetsgivarna.

Vad jag kräver

Det är tydligt att högerregeringens politik inte gynnar vanliga människor. Välfärden har blivit sämre och orättvisorna större. Vi industriarbetare kräver mer av Sverige.

Karensavdraget avskaffas

Karensavdraget fungerar som en straffavgift för oss som får Sverige att funka – det kan kosta tusentals kronor på lönen.

Fler än hälften av alla arbetare har gått sjuk till jobbet på grund av karensavdraget. Samtidigt kan många andra jobba hemifrån utan att förlora en krona.

Sverige är det enda landet i Norden som har kvar avdraget men regeringen och SD vägrar ta bort det.

Fler industrijobb

100 000 fler är arbetslösa sedan regeringen tillträdde, det är katastrof.

Infrastrukturen håller inte måttet, elen är för dyr och kommunerna får för dåligt stöd av staten.

Trots rekordstort intresse för gröna industrijobb har regeringen skurit ned klimatstödet med 80 procent.

En rejäl pension

Arbetare lever kortare än tjänstemän, och skillnaden ökar när klyftorna blir större. Ingen ska själv behöva betala priset för ett slitsamt arbetsliv.

Varannan industriarbetare tror sig inte orka fram till pensionsåldern, och allt fler tvingas gå i pension i förtid.

Det är billigare att göra pensionssystemet rättvist än vad regeringens skattesänkningar kostar.