Jag vet hur vardagen ser ut och vad som krävs för att industrin ska vara konkurrenskraftig. För mig spelar det faktiskt stor roll när unga får en schysst start i arbetslivet. Sedan har jag ett liv utanför politiken. För mig är det viktigt att titta på tv-serier, ha tid att leka med barnbarnen, umgås med familj och vänner, ägna mig åt min favorithobby och engagera mig i föreningslivet.
Här där jag bor märks det tydligt när politiken inte hänger med i vardagen. Kommunen gör sitt bästa, men räcker inte när staten kliver tillbaka. Det måste ändras
Det gör mig upprörd när arbetsmiljöproblem ignoreras tills någon skadas eller blir sjuk.
Sveriges industriorter är ryggraden i landets ekonomi och därför är det på tiden att det görs större investeringar i industrin.
De som tjänar mest har fått stora skattesänkningar medan vi som varje dag kämpar på ofta glöms bort. Jag kandiderar för att politiken ska fungera för vanliga människor där jag bor. Något som oroar mig särskilt mycket är att samhällsservice som skola, vård, omsorg fortsätter försämras. Trots att det ofta är vi arbetare som får ta smällen pratas det sällan om vår trygghet. Extra viktigt för mig är att vi som arbetat ett långt arbetsliv får en rejäl pension. De senaste åren har varit tuffa, inte minst för de av oss som är arbetslösa eller sjukskrivna. Den gröna omställningen har bromsat in. Det påverkar både nya industrijobb och vem som ska betala när klimatmålen inte nås. Men det borde inte vara din och min plånbok som står för omställningen. Jag tycker faktiskt att ansvaret borde ligga mer på regeringen och riksdagen.
Det är tydligt att högerregeringens politik inte gynnar vanliga människor. Välfärden har blivit sämre och orättvisorna större. Vi industriarbetare kräver mer av Sverige.