Jag vet hur vardagen ser ut och hur scheman, bemanning och tempo påverkar hälsan. För mig spelar det faktiskt stor roll när man ser resultat av gemensamt ansvar. Sedan har jag ett liv utanför politiken. För mig är det viktigt att vara ute i naturen, koppla av med en bra bok, umgås med familj och vänner, ägna mig åt min favorithobby, fixa hemma och göra saker med händerna.
Finns mycket som fungerar, men välfärden är hårt pressad. Det handlar i grunden om att värdesäkra statsbidragen och om lokala prioriteringar som behöver göras annorlunda.
Det gör mig upprörd när beslut tas utan att man lyssnar på dem som gör jobbet. Vi som fixar det varje dag har bäst kunskaper inom våra områden.
Sveriges industriorter är ryggraden i landets ekonomi och därför är det på tiden att det görs större investeringar i infrastruktur och på transporter. Det behövs för att möjliggöra nya etableringar och fler arbetstillfällen.
De som tjänar mest har fått stora skattesänkningar medan vi som varje dag kämpar på ofta glöms bort. Jag kandiderar för att politiken ska fungera för vanliga människor där jag bor. Något som oroar mig särskilt mycket är att samhällsservice som skola, vård, omsorg fortsätter försämras. Trots att det ofta är vi arbetare som får ta smällen pratas det sällan om vår trygghet. Extra viktigt för mig är att vi som arbetat ett långt arbetsliv får en rejäl pension. De senaste åren har varit tuffa, inte minst för de av oss som bor på mindre orter. Den gröna omställningen har bromsat in. Det påverkar både nya industrijobb och vem som ska betala när klimatmålen inte nås. Men det borde inte vara din och min plånbok som står för omställningen. Jag tycker faktiskt att ansvaret borde ligga mer på regeringen och riksdagen.
Det är tydligt att högerregeringens politik inte gynnar vanliga människor. Välfärden har blivit sämre och orättvisorna större. Vi industriarbetare kräver mer av Sverige.