Jag vet hur vardagen ser ut och vad som händer när trygghetssystem inte fungerar. För mig spelar det faktiskt stor roll när jobbet fungerar och man hjälper varandra. Sedan har jag ett liv utanför politiken där jag tillbringar mycket tid i naturen. Jakt och fiske ligger mig varmt om hjärtat och jag tar gärna tillvara på naturens skafferi.
Jag trivs där jag bor. Här tar människor ansvar, jobbar hårt och får vardagen att fungera. Men kommunen kan inte bära hela ansvaret själv, statliga närvaron måste stärkas i gles- och landsbygd.
När människor som har jobbat och slitit ett helt arbetsliv men ändå inte får en pension som räcker till ett tryggt och värdigt liv.
Sveriges industriorter är ryggraden i landets ekonomi och därför är det på tiden att det görs större investeringar i industrin. Arbetstillfällen på landsbygden måste blir fler.
De som tjänar mest har fått stora skattesänkningar medan vi som varje dag kämpar på ofta glöms bort. Jag kandiderar för att politiken ska fungera för vanliga människor där jag bor. Något som oroar mig särskilt mycket är att många av oss industriarbetare inte orkar jobba fram till pension. Trots att det ofta är vi arbetare som får ta smällen pratas det sällan om vår trygghet. Extra viktigt för mig är att vi som arbetat ett långt arbetsliv får en rejäl pension. De senaste åren har varit tuffa, inte minst för de av oss som är arbetslösa eller sjukskrivna. Den gröna omställningen har bromsat in. Det påverkar både nya industrijobb och vem som ska betala när klimatmålen inte nås. Men det borde inte vara din och min plånbok som står för omställningen. Jag tycker faktiskt att ansvaret borde ligga mer på regeringen och riksdagen.
Det är tydligt att högerregeringens politik inte gynnar vanliga människor. Välfärden har blivit sämre och orättvisorna större. Vi industriarbetare kräver mer av Sverige.