Jag vet hur vardagen ser ut och hur scheman, bemanning och tempo påverkar hälsan. För mig spelar det faktiskt stor roll när någon får stöd i tid istället för försent. Sedan har jag ett liv utanför politiken. För mig är det viktigt att vara ute i naturen, komma iväg på resor, umgås med familj och vänner, ägna mig åt min favorithobby, odla och fixa i trädgården och engagera mig i föreningslivet.
Här finns kunskap, arbete och vilja att bygga framtiden. Men när staten bromsar investeringar och trygghet drabbar det oss lokalt. Det är inte rimligt.
Det gör mig upprörd när människor som jobbat hela livet ändå inte kan känna trygghet.
Sveriges industriorter är ryggraden i landets ekonomi och därför är det på tiden att det görs större investeringar i industrin.
De som tjänar mest har fått stora skattesänkningar medan vi som varje dag kämpar på ofta glöms bort. Jag kandiderar för att politiken ska fungera för vanliga människor där jag bor. Något som oroar mig särskilt mycket är att många av oss industriarbetare inte orkar jobba fram till pension. Trots att det ofta är vi arbetare som får ta smällen pratas det sällan om vår trygghet. Extra viktigt för mig är att karensavdraget avskaffas. De senaste åren har varit tuffa, inte minst för de av oss som är arbetslösa eller sjukskrivna. Den gröna omställningen har bromsat in. Det påverkar både nya industrijobb och vem som ska betala när klimatmålen inte nås. Men det borde inte vara din och min plånbok som står för omställningen. Jag tycker faktiskt att ansvaret borde ligga mer på regeringen och riksdagen.
Det är tydligt att högerregeringens politik inte gynnar vanliga människor. Välfärden har blivit sämre och orättvisorna större. Vi industriarbetare kräver mer av Sverige.