Kandiderar till: Region och kommun för Socialdemokraterna
Yrke:
Avdelning: 18 Örebro län
Ålder: 43
Kort om mig
Jag vet hur vardagen ser ut – hur scheman, bemanning och tempo sätter avtryck i både kroppen och livet utanför jobbet. För mig är det därför viktigt när arbetsplatsen fungerar, när man ställer upp för varandra och känner att man inte står ensam.
Samtidigt har jag också ett liv utanför politiken. För mig är det viktigt att få landa ibland – att kunna sjunka ner framför en bra tv-serie, leka med barnen, umgås med familj och vänner, ägna mig åt min favorithobby och engagera mig i föreningslivet. Det är där man hämtar kraften som behövs för att orka göra skillnad.
Viktigt där jag bor:
Här finns kunskap, yrkesskicklighet och en stark vilja att bygga framtiden. Här finns människor som varje dag går till jobbet, tar ansvar och bidrar till att samhället fungerar. Men när staten bromsar investeringar, när beslut dras i långbänk och när tryggheten urholkas, då slår det direkt mot oss lokalt. Mot våra arbetsplatser, våra företag och våra familjer.
Det är inte rimligt.
För när investeringar uteblir handlar det inte bara om siffror i en budget. Det handlar om riktiga jobb, om framtidstro och om möjligheten för människor att stanna kvar och bygga sina liv här. Det handlar om skolor som behöver resurser, om infrastruktur som måste fungera och om företag som vill växa men som möts av osäkerhet istället för långsiktighet.
Vi vet vad som krävs för att ett samhälle ska utvecklas: mod att investera, politiska beslut som pekar framåt och en tro på människors arbete och kunnande. När staten istället håller tillbaka, då skickar man en signal om att vår del av landet kan vänta. Men vi kan inte vänta.
Här finns kraften, kompetensen och viljan. Det som saknas är inte människor som vill bygga – det är politiska beslut som ger oss rätt förutsättningar att göra det. Och just därför måste vi fortsätta säga ifrån, fortsätta kräva mer och fortsätta arbeta för ett samhälle där utveckling och trygghet inte är ett privilegium för några få, utan en självklarhet för alla.
Gör mig upprörd:
Det gör mig upprörd när människor ställs mot varandra i stället för att vi gemensamt tar oss an de verkliga problemen. När debatten fastnar i att peka ut syndabockar, när grupper spelas ut mot varandra och när ilskan riktas åt fel håll – då tappar vi både riktning och kraft.
För i grunden sitter människor ofta med samma oro: att jobbet ska räcka till, att lönen ska gå att leva på, att barnen ska få en bra start i livet och att samhället runt omkring ska vara tryggt. De flesta vill samma sak – ett värdigt liv, ett fungerande samhälle och en framtid som känns möjlig.
När politiken istället bygger murar mellan människor riskerar vi att missa det som faktiskt behöver göras. Problemen försvinner inte för att vi skyller på varandra. De löses när vi vågar ta ansvar, när vi pratar med varandra istället för om varandra, och när vi riktar energin mot det som verkligen behöver förändras.
För mig handlar politik i grunden om något annat: att samla människor, inte splittra dem. Att se till det som förenar oss och använda den gemensamma kraften för att lösa de problem som finns. För när människor håller ihop, då finns det väldigt lite vi inte kan förändra.
Stora utmaningar jag ser:
Sveriges industriorter är ryggraden i landets ekonomi. Det är här värden skapas, exporten byggs och framtidens jobb formas. Varje dag går människor till arbeten i fabriker, verkstäder och industrier som inte bara bär upp sina egna orter – utan hela Sverige.
Därför är det hög tid att staten och politiken kliver fram med större och mer långsiktiga investeringar i industrin. För utan en stark industri finns ingen stark ekonomi, och utan investeringar riskerar vi att tappa både jobb, kompetens och framtidstro. Industrin står dessutom mitt i en historisk omställning. Nya tekniker, klimatomställning och global konkurrens ställer stora krav på både företag och anställda.
Det kräver investeringar i ny teknik, i kompetensutveckling och i infrastruktur som gör att företag kan fortsätta växa och utvecklas här – inte någon annanstans. Men det handlar också om respekt för de människor som varje dag arbetar i industrin. De som står vid maskinerna, planerar produktionen, utvecklar tekniken och ser till att Sverige fortsätter vara en stark industrination. När industrin får rätt förutsättningar skapas inte bara jobb – det skapas stabilitet, utveckling och framtidstro i hela landet.
Därför måste industrin få den plats i politiken som den faktiskt förtjänar. Inte bara i högtidstalen, utan i konkreta beslut och riktiga investeringar. För när vi investerar i industrin investerar vi också i Sveriges framtid.
Varför jag kandiderar
De som tjänar mest har fått de största skattesänkningarna. Samtidigt är det många av oss som varje dag går till jobbet, håller samhället igång och gör rätt för oss – men som alltför ofta glöms bort i den politiska prioriteringen.
Det är en av anledningarna till att jag kandiderar. Jag vill att politiken ska fungera för vanliga människor där jag bor. För de som går upp tidigt, tar ansvar på jobbet, betalar sin skatt och försöker få vardagen att gå ihop.
En sak som oroar mig särskilt är hur tryggheten har försvagats för många som arbetar hårt. I dag är det många som sliter ut sig – men ändå inte har råd att vara hemma när de blir sjuka. Det är orimligt. Ingen ska behöva välja mellan sin hälsa och sin ekonomi. Därför tycker jag att det är hög tid att avskaffa karensavdraget. Om du är sjuk ska du kunna stanna hemma utan att straffas ekonomiskt.
Samtidigt har de senaste åren varit tuffa för många. Inte minst för dem som drabbats av arbetslöshet eller sjukskrivning. När ekonomin pressas och trygghetssystemen inte räcker till, då är det människor som redan har det svårt som får bära den tyngsta bördan.
Vi ser också hur den gröna omställningen har tappat fart. Det påverkar möjligheten att skapa nya industrijobb, och det väcker frågor om hur vi ska nå våra klimatmål. Men omställningen får inte bli något som vanliga människor förväntas betala ur egen ficka. Klimatomställningen är ett samhällsprojekt. Ansvar och kostnader måste därför tas där de hör hemma – av staten, av regeringen och av riksdagen. Politiken måste ta ledarskap, investera långsiktigt och se till att omställningen både skapar jobb och håller ihop samhället. För i slutändan handlar det om rättvisa. Om ett samhälle där arbete lönar sig, där tryggheten finns när livet svajar – och där framtiden byggs tillsammans, inte på bekostnad av dem som redan bär mest.
Vad jag kräver
Det är tydligt att högerregeringens politik inte gynnar vanliga
människor. Välfärden har blivit sämre och orättvisorna större. Vi
industriarbetare kräver mer av Sverige.
Karensavdraget avskaffas
Karensavdraget fungerar som en straffavgift för oss som får Sverige
att funka – det kan kosta tusentals kronor på lönen.
Fler än hälften av alla arbetare har gått sjuk till jobbet på grund av
karensavdraget. Samtidigt kan många andra jobba hemifrån utan att
förlora en krona.
Sverige är det enda landet i Norden som har kvar avdraget men
regeringen och SD vägrar ta bort det.
Fler industrijobb
100 000 fler är arbetslösa sedan regeringen tillträdde, det är
katastrof.
Infrastrukturen håller inte måttet, elen är för dyr och kommunerna får
för dåligt stöd av staten.
Trots rekordstort intresse för gröna industrijobb har regeringen
skurit ned klimatstödet med 80 procent.
En rejäl pension
Arbetare lever kortare än tjänstemän, och skillnaden ökar när
klyftorna blir större. Ingen ska själv behöva betala priset för ett
slitsamt arbetsliv.
Varannan industriarbetare tror sig inte orka fram till pensionsåldern,
och allt fler tvingas gå i pension i förtid.
Det är billigare att göra pensionssystemet rättvist än vad regeringens
skattesänkningar kostar.
